Idag är det precis ett år sedan min morfar ramlade ifrån ett tak, fick ett järn/träplattform över sig och dog.

Jag vet att du som läser detta säkert inte vill veta, men jag behöver fortfarande få ur mig det för att fatta.

Ett år är inte tillräckligt med tid för att glömma eller förstå, inte för mig iallafall.

Det har gått så otroligt fort.

Det var ett år sedan jag kramade honom, skrattade med honom, gick med honom, åt med honom, var med honom.

Det skulle lika gärna kunnat vara en månad sen. Ändå känns det att det var länge sedan jag träffade honom, för jag saknar honom nått enormt.

Jag trodde inte att det skulle gå att sakna någon så.

Jag tänker på honom helahela tiden. ALLTING påminner om honom.

Folk säger att man ska tänka på de som va bra. Men det är ju inget svårt, allt var bra, men det är ju det som är så jobbigt. Jag kommer aldrig få vara med om det igen. Aldrig.

Folk säger också att man kan tänka att han har det bättre nu, men det är fel, det har han inte. Hur bra han än har det kan det inte vara bättre än det han hade, han älskade det.

Sista dagen jag träffade honom glömmer jag aldrig.

Vi gick efter kossor för att mamma ville ha kort på  en som bajsade till fotomaraton, tema Utsläpp.

Han kom emot mig när jag hängde upp blöta strumpbyxor till tema Sur, och undrade vad jag gjorde.

Han gick med mig mot tilly medans vi funderade vad jag kunde ta på temat Rosenrött.

Det var sista gången jag var med honom själv, och allt kretsade kring fotomaraton.

Jag förstår inte varför det inte kan få kännas lättare nu, varför jag inte kan vara lite mindre ledsen efter ett år, jag förstår inte. Det gör fortfarande ont i mig när jag tänker på honom.

Det kom så plötsligt. Jag var inte alls beredd på det den där dagen på McDonalds, ändå var det de första jag kom att tänka på när pappa kom emot mig. Nej, det får inte hänt morfar något !

Som Frida sa, han kändes så odödlig, ändå var man alltid rädd att något skulle hända.

Den enda i släkten som talar helt fritt om morfar, det är 3åriga Hedvig. Hon hade sagt till Frida, hennes mamma:

hedvig : Mamma, har du sett morfar i lampan ?

frida : öm,, neej de har jag inte. Har du det ?

hedvig : nee, jag har ju inte det.. (suck)

Hon säger sånt hela tiden, och på ett sätt är det så skönt med någon som pratar om honom så avslappnat.

Ifall någon orkat läsa allt detta så hoppas jag att ni inte haft allt för tråkigt, jag behöver som sagt bara skriva det någonstans, få ur mig det, för jag vet inte vem jag kan prata med annars, eller om jag ens vill prata med någon.

Men morfar, jag älskar dig, det finns inga ord för hur jag saknar dig. Jag lovar att ta hand om vår Tilly, jag lovar att jag aldrig glömmer dig, jag lovar att alltid älska dig,

jag lovar.